Jag är tillbaka till den lilla stad på östkusten som jag betraktar som min barndomsstad. Jag tillbringade min tonårstid här och det var en händelserik period i mitt liv. Men så är det väl för de flesta tonåringar...:)
Men det är inte för att återuppliva tonårstiden som jag är här. Jag är här mest för att få känna havet, närheten till havet. Mälaren i all sin glans, men den kan inte mäta sig med havet.
Idag har Mini och jag varit ute vid havet. Vi satt på bryggan och tittade på de som var lite mer modiga, eller tokiga än vad vi var. De hoppade från 10 meters hopptornet ner i iskallt vatten.
Det var verkligen iskallt i vattnet, men vi doppade oss iallafall. Vattnet var glasklart och man kunde se ända ner till botten även där det var flera meter djupt. Vi studerade maneter och småfisk, sjögräs och tång. Allt detta är ju ovanligt för Mini som är van vid Mälaren.
Vi gick en promenad över klipporna, och njöt av havsbrisen som fläktade så skönt. Havet ger mig ett inre lugn och jag känner mig fullkomligt avstressad när jag sitter på klipporna och lyssnar på vågornas rörelser. Även med en liten Mini som pratar konstant och kommenterar allt nytt han ser och upplever. Hoppas på fortsatt bra väder och fler havsbesök...
Den här utsikten har jag om jag står längst ut på klipporna på mitt favoritsställe.
Där skulle jag också kunna koppla.
SvaraRadera