Berg- och dalbana

Idag har varit en konstig dag. Jag har haft båda sönerna hemma, vi har varit på ikea och handlat. Inköpet ledde till ännu mer skruva och skruva. Så jag har varit sysselsatt hela dagen men ändå har det känts som gungfly...känslomässigt.

Säkert har det påverkat att jag fick veta att två av våra vänner separerat. De har alltid sett så kära ut, brytt sig om varandra och jag har verkligen trott att de haft det bra. De har varit ett sånt där par som man kunnat titta på och själv tänkt att så där vill jag också ha det.....

Men så blir man påmind om att man inte känner andra personers inre liv och att allt inte alltid är som man tror.....

Antar att det kommer att komma fler dagar som den här under en lång tid framöver. Då kan det kännas bra att tänka att det alltid finns en morgondag....

Aj aj aj....

När jag får tillräckligt med adrenalin kan jag försätta berg. Har packat sju kartonger med rester idag, burit dem till bilen och från bilen, för att sedan packa upp fyra av dem. Nu vill min rygg inte vara med mer. Fått massage av min älskade dotter, med linement inköpt i Thailand. Kan bara bli bättre tills imorgon. Natti....

en kall lördag...

Jag längtar efter vår. Vintern har en negativ inverkan på mig och om det till på köpet är mängder med minusgrader ute, vill jag helst gå i ide....

Vi har iallafall fått lite gjort idag, mina kära föräldrar och jag. De är på besök över helgen och har hjälpt mig att fixa lite med gardiner, mattor, sladdar som ska spikas, tavlor som ska hängas...och lite annat smått och gott. Känns skönt att ha fått lite sånt gjort och lägenheten känns mer ombonad också. Ett bra ide att krypa in i...:)Vi firade med hembakade semlor tll eftermiddagsfikat....

15 februari

Idag för precis 10 år sen blev jag faster för första gången. Fast när jag berättade för vänner och bekanta om den underbara händelsen sa jag att jag blivit moster. En tankevurpa helt enkelt, kanske för att moster låter snälllare än faster? ;)

Iallafall så var det idag för 10 år sen som min lillebrors äldsta dotter föddes. Ett litet troll med svart pälsmössa. Hon har alltid varit en trygg oh harmonisk tjej och redan när hon var 1,5 år tillbringade hon nästan 1 vecka ensam hos sin faster. Vi möttes halvvägs jag och brorsan, och lilltrollet följde med oss hem. Hon vinkade så glatt till sin pappa. Besöket följdes av flera på egen hand och hon var sina kusiners lilla charmtroll.

Idag är hon alltså 10 år, och har två yngre systar och en äldre bonussyster (charmtroll även de;) ). Besöken sker inte så ofta längre när skolan pockar på uppmärksamhet. Det är heller inte så lätt att åka iväg ensam när man har två yngre systrar som inget hellre vill än att följa med. :) Vi ringde iallafall och sjöng högt för henne, och hon är fortfarande samma goa troll....

vissa saker gör man om, om, om igen...

Det var inte så här det var tänkt....att jag bara skulle leva hälften av tiden med min yngste son också. Jag har ju gjort den resan förut och vet hur jobbig den är och hade lovat mig själv att inte upprepa det. Nu är jag här igen....:(

Kära snön!

Vi kom ju överens om att våran relation inte var så bra just nu. Sa att vi behövde tid från varandra. Du hade ju börjat dra dig tillbaka. Jag hade börjat gå mot ljusare tider. Men vad håller du på med nu? Smyger dig tillbaka, försöker charma mig med fina små stjärnflingor? Nej försvinn nu ditt kalla jävla as! Försök inte med repliker som "Jag smälter så fort du tar i mig". Den går inte hem längre.

Vart tog min baby vägen?

Natten som gick hade vi besök, och det var stort! Första natten i nya lägenheten kom tandfe'n på besök för första gången. Mini kunde knappt somna av all anspänning. Jag fick lova att väcka honom ifall jag hörde ett pling. För att det säger pling när tandfe'n lägger guldpengen i glaset vet ju vem som helst. Och det lovade jag så klart! På morgonen var han glatt överraskad över pengen i glaset för han hade ju inte hört något pling. Lyckan var dock inte så långvarig. När han skulle visa guldpengen för Jimpa, vår ökenråtta, tappade han pengen ner i buren och den försvann i sågspånet och vi har inte hittat den. Vi får leta mer imorgon. Dagen citat måste väl bli " Mamma tror du tandfe'n är en pojke eller flicka?"

Ormen lurade i paradiset...eller nåt...

Det var längesen jag skrev och det har varit en minst sagt hektisk period. Firat jul, semester i paradiset Thailand, London T/R och nu ska jag ta ett stort steg ut i det okända.....

Spåkulan på Facebook sa att jag skulle skriva ner mina idéer för de ska bli första steget mot mina drömmar....

Mina drömmar...ja...livet blir inte alltid vad man drömmer om. Resultatet blir inte alltid vad man jobbat för. Vad gör jag då när jag inser att jag måste fatta beslut som strider mot det jag jobbat för? Att vägen jag valt för många år sen, visat sig vara en återvändsgränd?

För tillfället försöker jag samla kraft att våga välja en ny väg, utan att veta vart den leder. Jag försöker vara nyfiken och förhoppningsfull på vart mina steg ska föra mig. Samtidigt är jag trasig, ledsen och sorgsen.... Jag är inte bra på att säga farväl och släppa taget.... Tänker på en dikt som en god vän gav till mig en gång för många år sen....

One night I dreamed I was walking along the beach with the Lord. Many scenes from my life flashed across the sky. In each scene I noticed footprints in the sand. Sometimes there were two sets of footprints, other times there were one set of footprints.

This bothered me because I noticed that during the low periods of my life, when I was suffering from anguish, sorrow or defeat, I could see only one set of footprints.

So I said to the Lord, "You promised me Lord, that if I followed you, you would walk with me always. But I have noticed that during the most trying periods of my life there have only been one set of footprints in the sand. Why, when I needed you most, you have not been there for me?"

The Lord replied, "The times when you have seen only one set of footprints, is when I carried you."