Djurens dag...

Vår familj består av ett gäng fiskar utan namn. Vi har inte namngett dem för de brukar sällan överleva. Men de vi har nu har levt i drygt 3 veckor, så de förtjänade ett vattenbyte och en ny växt idag.

Dotter ville i våras ha en hamster. Det blev ingen hamster men väl två gerbiler (ökenråttor). Efter fyra månader tröttande hon och de fick flytta till kusinerna i Småland. Men min bror var smart och sa redan från början att han enbart tog dem "på foder". Och nu efter fyra månader så har hans döttrar också tröttnat. Så nu har de flyttat hem igen och på något konstigt sätt har de blivit mitt ansvar. Idag har de fått bytt i sin bur, grenar att gnaga på, halm att bädda med och mat i sin skål. Känner mig riktigt ansvarsfull...

När jag ändå var igång fyllde jag på med fågelmat i fågelbordet utanför köksfönstret. Jag har fått fylla på där ganska mycket på sistone och antog att de små vännerna var hungriga i kylan. Igår såg jag ett helt annat djur kalasa på fågelmaten - ett rådjur! Rådjuren äter tydligen allt....och jag har en känsla av att det inte blir mycket blommor som hinner komma upp i vår heller innan de blir uppätna...

Fler timmar på dygnet tack....

En klok vän citerade en annan klok person och sa att Tid är det enda som vi alla har lika mycket av, det enda som är helt rättvist fördelat.

Vad är det då som gör att jag ibland, inte särskilt ofta dock, upplever att jag har hur mycket tid som helst? Medan andra dagar, betydligt mer ofta, har känslan av att jag tappat några timmar?

Jo jag tror att det beror på inställningen till det jag ska göra och till mig själv. Ser jag mig själv som en person med många bollar i luften, hög ambitionsnivå och ständigt på språng? Eller ser jag mig själv som en person som har tid för det viktigaste?

På morgonen när jag och Mini ska åka iväg till dagis och jobbet, försöker jag se mig själv som en person som har hur mycket tid som helst för det viktigaste. Oftast lyckas det och vi får på oss kläderna och kommer iväg utan att känna stress. De nmornar som jag ser mig själv som den där andra personen, oftast när jag har en tid att passa, då kör det alltid ihop sig och ta egentligen länge tid att komma iväg än de mornar när jag har hur mycket tid som helst.

Jag tror också att det handlar om hur mycket utrymme jag skapar i min vardag för att ta pauser, mentala pauser. Idag skulle jag in på ett möte inne i stan. Istället för att ta bilen, leta parkering, stå i kö vid parkeringsautomaten och stressa till mötet, tog jag bussen. Jag lät bilen stå kvar på dagis och tog bussen därifrån. Jag fick 15 minuter med mig själv och mina tankar på bussen, 3 minuters promenad i friska luften och kom till mötet i tid utan stress. Att ta bilen hade tagit längre tid totalt....

Det är ju hur lätt som helst att skriva om hur jag kan få mer tid, men betydligt svårare att praktisera. Men jag övar mig på att se mig själv som personen med många bollar i luften, hög ambitionsnivå...och hur mycket tid som helst för det viktigaste...

OS...

Inte för jag är sotis på något sätt med vad har OS som inte jag har?

avbokat

Idag har vi avbokat vår Parisresa...

Ja biljetterna har vi inte avbokat. Vi får ju inga pengar tillbaka och de var ju nästan gratis. Ryan air kan sin sak...

Det är hotellet vi avbokat. Ryan air ändrade flygtiderna så istället för att flyga ner tidigt på onsdagen och hem sent på lördagen, blev det ner sent på onsdagen och hem tidigt på lördagen, istället för fyra dagar och tre nätter på plats skulle vi får 2 dagar och 3 nätter på plats. Ingen kul fördelning.

Hittar säkert något hål att stoppa pengarna i som nu inte går åt till hotell och annat kul och gott...men lite trist är det allt...

Vaddå vinter?

Så verkar SJ tänka. Sonen har varit hemma i helgen och skulle ta tåget tillbaka till Södertälje ikväll.På omvägar hade vi hört att en del turer skulle vara inställda, men vi visste inte riktigt vilka. På SJ's hemsida var det så tung belastning att där kom man ingen vart. Men lokaltidningen upplyste om att alla tåg mellan Stockholm och Eskilstuna var inställda. Tog då för givet att det gällde motsatt riktining också...

Så ikväll har jag kört till Södertälje tur och retur. Mysigt att få en timme med sonen på tu man hand. Han är så klok, tänker så kloka saker och har en förmåga att sätta ord på sina tankar. Jag är så stolt....

intergritet...

Så länge jag kan minnas har jag reagerat med ryggraden, spontant, intuitivt och kraftigt när någon gått över min gräns och kränkt min integritet. Själv tycker jag att det krävs ganska mycket innan jag känner mig kränkt. In i det längsta utgår jag ifrån att personen ifråga vill väl och har missförstått något, och att det inte är menat som angrepp på mig som person.

Det är väl därför som det gör så ont när någon går över gränsen. Dels för att jag blir besviken över att min bild av personen inte stämmer, dels för att det personen gör när gränsen överträds vekligen inte är utifrån välmening, utan för att på något sätt göra mig illa...

Världen förändras...och det är väl inget nytt. Det nya är att det tog 120 år drygt att gå från jordbrukssamhälle till industrisamhälle medan det tar ca 40 år att gå från industirsamhälle till kunskapssamhälle. Och knappt har kunskapssamället införts som begrepp innan förståelsesamhället håller på att introduceras. De som använder sig av begreppet förståelsesamhället menar att värdet av kunskap minskar när så många har tillgång till den. Istället blir det allt viktigare att förstå den värld vi lever i och de sammanhang som man verkar i, att se samband och dra slutsatser med omedebar verkan. Det går fort...

Jag såg idag en intervju med Fredrik Svensson från rektorsakademien. Han sa att skolledare och lärare måste visa vägen och använda sig av modern teknik i skolan, om inte skolan ska bli väldigt långt efter utvecklingen i det samhälle vi lever i. Han sa också att skolans uppdrag är att skapa processer som omvandlar informationen som finns överallt, till kunskap som eleverna kan använda i samhällets fortsatta utveckling. Intressant definition av skolans uppdrag tycker jag. Nedan kan du se en film med exempel på hur världen förändras, här och nu. Spännande eller skrämmande? Vad tycker du?

Lärarens betydelse...

När en elev efter sitt första möte med en ny lärare kommer hem och säger; "Hon tycker inte om mig", då har det hänt något jättefel. Det är heller inte svårt att sia om den elevens fortsatta kunskapsutveckling....

Mina barn har under åren mött många lärare. En del av dessa har utmärkt sig mer än andra i positiv bemärkelse och jag har sett hur intresset för ämnet stigit. När jag frågar vad det är som gör att ett ämne är roligt eller vad som gör att en lärare beskrivs som bra, så har jag inte sällan fått svaret "Han/hon bryr sig om mig".....

Wake-up Light

Jag har varit på huvudstyrelsemöte i helgen med Ladies Circle. I Karlskrona. Vilken helg!


"Ja, de kallar det för så mycket nu för tiden", sa min morbror när jag berättade. Han menade att det var en täckmantel för något roligt....

Om han bara visste hur rätt han hade. Visst, hårt jobb för geniknölarna också, men otroligt roligt.

Vi var runt 30 tjejer som kände varandra mer eller mindre väl. Mer innan helgen var slut, men det krävdes först en presentationsrunda vid bordet. Värdinnan för kvällen föreslog att vi skulle berätta för varandra vad vi hade på nattygsbordet. Många av oss hade olästa böcker, pennor, krämer och annat kolijox. Vanliga saker...

Men flera av tjejerna hade en väckarklocka som heter "Wake-up light". Jag hade i och för sig hört talas om den, men att den var så vanlig visste jag inte. Eller var mina vänner ingen representativ grupp kanske?

Wake-up Light innebär att man vaknar till ljus. "Wake-up Light aktiveras en halvtimme innan den inställda väckningstiden,och rummet fylls gradvis med starkt ljus, som vid en soluppgång. Ljuset förbereder varsamt din kropp för att vakna medan du fortfarande sover. Så om väckningstiden ställts in på 7 blir ljuset gradvis starkare fr.o.m. 6:30.Klockan 7 har ljuset nått sin högsta nivå, som kan justeras efter dina önskemål.Vid den inställda väckningstiden är din kropp redo att vakna och naturljud börjar gradvis att spelas upp. Du vaknar och känner dig utvilad. " Så står det om den när man läser på webben...

Hmmm...om jag inte hade hyst ett så stort förtroende för dessa kloka kvinnor, hade jag bara skrattat bort det. Som om lite ljus skulle kunna få mig att vakna? Jag som är mer död än levande på morgonen.... Men nu när flera kloka kvinnor berättat för mig hur underbar och effektiv den är, kan jag inte skratta bort det. Jag hyser fortfarande en viss tveksamhet, men jag skulle kunna tänka mig att prova.

Det är bara ett litet aber...det är tillräckligt illa att behöva vakna innan jag egentligen vill vakna...att då behöva betala drygt 1 100 kr för det känns ännu tyngre... Kanske kan man hitta någon på tradera ;)

Vänner för alltid...

När jag var 6 år och gick i lekskolan hade min fröken en dag bjudit med sin granne till lekskolan. Grannen hette och heter fortfarande Helena, och var en 6-årig tjej som jag. Tjejen bodde nära mig och det sa "klick" på en gång.

När vi började skolan hamnade vi i samma klass. Vi var i mångt och mycket varandra motsatser, men ändå inte. Vi bestämde tidigt att när vi blev stora skulle vi bo ihop på en gård på landet. Helena skulle ha kennel och jag skulle driva hästgård.

Vi fick båda "stor" cykel när vi fyllde 10. Vi gick på disco på fritidsgården. Vi skötte om varsin häst på ridskolan.

När vi var 12 flyttade jag med min familj från stan. När jag var 13 fick jag min egna häst. När Helena var 14 fick hon sin första hund. Början på våra drömmar....

Helena och jag höll kontakten ett tag, men under senare delen av tonåren kom vi mer ifrån varandra. Vi har ändå alltid vetat var i landet den andre varit och sysslat med. Liksom haft koll på avstånd, och setts ibland.

Med facebook och msn har kontakten återuppstått och blivit mer regelbunden. Och idag träffades vi på tu man hand. Och det kändes som jag minns att det gjorde förr. Samma trivsamma, otvugna och enkla samvaro. Vi pratar samma språk och inget behöver tolkas. Jag behöver inte fundera över om det finns något mellan raderna, eller om hon menar något annat än det hon säger. Vi är fortfarande väldigt olika, och ändå inte. Synd bara att hon bor så långt bort. Fast hon påstår att det är jag som bor långt bort....

Helena har kennel idag...

morgondagens utmaning...

Jag fostrar en utmaning!

Mini kan hantera en dator. Basic men han gör det. Helt orädd testar han gränser, både sina egna och teknikens.

Mini behöver inte förstå för att veta. Han spelar spel på datorn och på playstation som enbart har engelskt tal. Han manövrerar i menyerna utan att förstå vad som står. Men han vet! Han kan t o m berätta för mig vad han gör och varför. Han fungerar även som mentor och handledare till mindre erfarna kompisar.

Han blir en utmaning för lärarna i skolan, och han är inte ensam...

Nu är jag en av dem....

Jag tycker så illa om föräldrar som skriker åt sina barn och beter sig allmänt illa mot dem. De syns ibland i affärer...

Mini har alltid varit en förståndig kille och jag har kunnat prata med honom och oftast nått samförstånd. Idag var vi i Panduro-butiken för att köpa present til kusinen. Mini ville inte vara där. Han skulle gå ner till leksaksaffären en rulltrappa ner. Han bara gick....

Så jag fick lämna kassan och gå och hämta honom. Han vägrade gå så klart så jag fick lyfta honom. Det tyckte han inte om så då slog han mig i ansiktet och jag höll på att tappa glasögonen. Jag satte ner honom, fortfarande behärskad, talade om att det inte var ok att slåss, tog ett nytt tag och lyfte in honom i butiken. När jag satte ner honom vid kassan, hade han inga ben så han blev som en hög på golvet. Men då satt han iallafall still...

När jag betalat och var klar frågade jag om han tänkte resa sig och följa med ut till bilen. Svaret var nej, så då gick jag själv. Mini bryter ihop och reser på sig och följer efter...men bara till rulltrappan. Där viker han av åt leksaksaffären.

Jag få vända och åter igen lyfter jag upp honom för att bära honom till bilen, han slår till mig i ansiktet igen och jag sätter ner honom på golvet. Resterande bit genom gallerian mer eller mindre släptar jag ut honom, hållande i jackan. Ben hade han som väl var lite styrsel i även om de användes till att spjärna emot, men det var ju enklare än gele...

Mini är inte så liten längre. Han väger ca 23 kg och iklädd hal täckjacka är han inte så lätt att ta under armen och bära iväg med. Speciellt inte om han inte är med på noterna...

Så nu är jag en av de mammor som tappat behärskningen i affären...och det är jag inte stolt över. I vanliga fall brukar vi inte behöva bli osams, utan tillvaron med Mini är mycket smidig. Så det gör inget i och för sig om han spårar ur ibland, men det vore ju bättre om han valde ett tillfälle när vi är hemma, så jag bara kan låta honom vara tills det gått över...Tror jag ska tipsa honom om det...

Grisen i säcken...

Jag har köpt ett nytt PS2 spel till sonen, på Tradera. Glömde fråga säljaren om spelet var på svenska...eller rättare sagt, utgick från att spelet var på svenska eftersom inget annat angavs. Men det var enbart på engelska.

Besviken var jag allt men tänkte att Mini ändå skulle få testa. Jag får väl sitta bredvid och översätta första gången tänkte jag. Men inte då...Mini klarar det galant och sitter nu och pratar engelska. Menyerna är färglagda med samma färgkoder som det svenska varianten, vilket gör att han kan manövrera väldigt med medvetet och korrekt.

Hoppas denna inställning till nya saker håller i sig och att han alltid kommer att våga lita på sin egen förmåga att klara ALLT!

Ännu en VAB-dag...

Vi har haft ännu en kanondag, jag och Mini. Nu är nog alla vattkoppor torra så på måndag blir det förskolan igen.

Förmiddagen gick vi runt och pysslade lite var för sig. Mini spelade lite PS2 och lite på datorn, "På internet" , som han sa.

Själv både damsög jag, bytte lakan, tvätta några maskiner tvätt, vattnade blommorna.... Allt innan lunch utan att en känna mig stressad.

Efter lunch gick vi ut och byggde en snögrotta. Vi gjorde t o m små hyllor på utsidan som vi har tänt ljus i nu ikväll.

Vi hann även med en tur ner till ån och matade änderna.

Jag skulle inte ha något emot att få fler dagar hemma med Mini. Det är ganska galet egentligen att man jobbar +40 timmar i veckan för att bland annat ha råd att resa till värmen och vila upp sig för att man jobbat + 40 timmar/vecka.

Ibland drömmer jag om att vi gör oss av med allt vi äger, och flyttar till Thailand. Där jobbar vi på distans ett fåtal timmar/dag. Inte mer än vi behöver, och vi mår så bra....;)

En helt vanlig dag...

Mini vaknar strax före åtta. Ligger kvar och gosar en stund och frågar sen om han får gå upp. (Det är nämligen inte alltid som det är dags att stiga upp när han vaknar, så han har väl lärt sig att fråga för säkerhets skull ;) )

Mini beställar pannkakor till frukost, och jag tänker varför inte, och steker lite pannkakor till honom.

Vi går ut och skottar snö. Ja det vill säga, jag skottar och Mini hoppar i snöhögarna så att det jag nyss skottat upp, trillar ner igen. Jag ger honom en mjuk borste istället och ber honom borsta av bilen.
"- Mamma - jag behöver något att klättra på.
- Varför då?
- Jag måste klättra upp på bilen så jag kan borsta taket.
- Tack för hjälpen men jag kan ta resten ;)"

Han lyckade även borsta bort torkaren på ena strålkastaren.

Dags för lunch. För tredje dagen i rad beställde Mini fiskpinnar, sådana där med kulor på (=glutenfri panering) Har inte orkat ta strid för variation i maten denna vecka, och sämre kan han ju äta än fisk med potatismos.

Efter lunch åkte vi iväg till en lekkompis som också är hemma med vattkoppor. Vi kom hem därifrån med tillskott till vårt nystädade akvarium. Paret slöjdstjärt har flyttat in.

Ikväll har vi gjort egen pizza, sett på film och läst boken innan Mini somnade i min säng. Sämre vecka med sjukt barn kan man ha. På tu man hand med Mini gör att jag mår mycket bra, avstressad och lugn. Men en liten kille på 4,5 år omkring mig går jag med ett ständigt leende på läpparna. Vardagen blir så intressant genom ett barns ögon...

Identiteter genom livet...

Förra veckan lyssnade jag på Dilsa Demirbag-Sten när hon höll föredrag om trygghet och tillit. Jag har lyssnat till Dilsa förut och imponerats över hennes mod och klarsynthet. Samtidigt så låter det hon säger så självklart och allmängiltigt och jag kom på mig själv att tänka;

"Ja visst, hur korkad få jag vara? Varför har jag inte tänkt på det förut?"

Dilsa berättade om hur hon och hennes familj kom till Sverige 1976, som flyktingar. Hon berättar om att hon är kurd, kvinna, invandrare, syster, barnbarn..... Hon berättade även att hon är mamma, maka, journalist, musikälskare m m.

När hon kom till Sverige fanns det inget i politiken som hette integration. Människor kom hit, fick bostad och jobb, barnen gick i skolan närmast hemmet och de invandrade antogs klara sig själva. Och det gjorde de också i väldigt hög utsträckning, även om det är ett förenklat sätt att se på det.

Idag är integration politik, som till stor del handlar om att skapa lika förutsättningar för olikheter. Dilsa ifrågasätter dels att integration är en politisk fråga. Migration, visst men inte integration. Dels ifrågasätter hon fokus på olikheter.

Vi sorterar oftast in folk i olika fack, som om livet bestod av olika kuber som vi ska fylla. Namnen på facken handlar oftast om de identiteter som människor själva inte kan ställas till svars för, som t ex etnisk bakgrund, kön, invandrare etc. Dessa identiteter regleras oftast av lagar för att skapa rättvisa. Vad skulle hända om vi istället fokuserade på de identiteter som vi alla tillägnar oss, mer eller mindre medvetet och av egen vilja. Vad skulle hända om vi valde att sortera människor efter om de var mamma/pappa, yrke, utbildning, efter intresse? Skulle behovet av integration fortfarande finnas? Eller skulle det istället handla om att hitta/skapa forum för dem med t ex samma intressen att träffas?

Många skolor beskrivs som mångkulturella när de har barn av olika nationaliteter. Och statistik visar att när skolan blivit tillräckligt mångkulturell, flyttar svenskar sina barn till en annan skola. Mångkulturalitet har blivit ett problem istället för en tillgång på många håll. Hur skulle det vara om skolorna istället beskrevs som t ex "vi är en skola för musikälskande barn"?

Jag vill inte förringa att det finns utmaningar att samla många människor från olika länder på samma plats. Men en människa kan aldrig vara ett problem. En människa är alltid en individ, som du och jag. Jag vill inte ses som ett problem. Jag är en tillgång, en resurs som rätt utnyttjad kan skapa stora mervärden för mig själv och människorna omkring mig.

Mot alla odds...

För några år sedan fick äldsta döttrarna ett akvarium av sin far i julklapp. Det där akvariet har aldrig blivit som det var tänkt.

Fiskarna dör som flugor....ja inte direkt...men allt för snabbt. Kan bero på att ingen byter vatten i det varje vecka som det står i anvisningarna. Oftast har denna uppgift hamnat på mig, som inte ens vill ha akvarium. Jag klarar inte av att se algerna ta över liksom...

Men nu hade jag bestämt mig....det är inte mitt akvarium och jag tänker inte städa det igen. Sista algätaren sa upp sig efter bara två veckor och de gröna geggan fick snart övertag. Fisk efter fisk la sig sedan men magen uppåt. Till sist var där bara tre fiskar kvar och det hjälpte inte hur mycket vi vanskötte dem. De överlevde mot alla odds.

Jag gav upp och städade ur akvariet häromdagen. Tanken var att göra rent det och ställa undan det. Men när jag gjort rent allt, tappat ur allt vatten och tvättat sanden, kändes det så bortkastat att ställa undan det. Så jag tappade upp vatten i det igen, och släppte i de tre åsterstående fiskarna. Idag blev det tillökning med 8 fiskar till. En algätare ingick...

Så nu står det där och lyser så fint men ett lätt bubblande läte, och skapar en harmoni i familjeföretaget...:)