Nu vet jag...

...vad som stressar mig mest. Det är när min trovärdighet sätts på spel och när jag inte själv kan påverka situationen som får andra att uppfatta mig om jag inte är trovärdig. Då sätts min lojalitet på prov kan man säga....

8 meter - jag vill bara hitta hem i mig själv...

8 meter är en musikalisk teater om Torshällas historia, spelad i Torshälla av Torshällabor. Idag såg jag den. Vilken höjdare!

Den inleddes med scener om när Anno tar studenten. Anno är en 18-årig flicka med föräldrar som flyttat från Finland till Torshälla, innan Anno själv var född. Det var många som flyttade till Torshälla från Finland på 60-talet för att jobba på bruket. Pappan hade nu dött i en tragisk olycka ett år tidigare och nu skulle mamma och Anno äntligen flytta hem, till Finland. Anno och hennes mamma var överens om att när skolan väl var slut, skulle de bosätta sig i stugan utanför Rovaniemi.

Men när dagen för flytten kommer, ångrar sig Anno. För henne är ju inte Finland hem. Anno är ju född och uppvuxen i Torshälla. Hon vill bara hitta hem i sig själv, sjunger hon.

Dramat innehöll en mängd saker som berörde, men just denna inledning var nog allra starkas. Hur många av de ungdomar av utländsk härkomst har föräldrar som, liksom Annos mamma, bestämt sig för att bo i Sverige en kort tid för att sedan återvända hem. Den där korta tiden blir allt längre och har till slut blivit till år och ett nytt beslut om hur länge man ska stanna fattas inte. Tiden bara går och inställningen om att vistelsen i Sverige är tillfällig, och att man snart ska flytta hem, finns kvar. Skälen som gör att man ändå stannar, är säkert olika. En del kan inte återvända men håller drömmen vid liv. Andra planerar att återvända, men det rätta tillfället infinner sig inte. Det finns säkert många anledningar...

Men för dessa ungdomar som växer upp i Sverige blir ju Sverige deras hem?! Eller? Kan Sverige kännas som hem när man växer upp och kanske under hela sin uppväxt delar föräldrarnas dröm om att åka hem? När drömmer väl blir verklighet, känns inte hem det man trodde var hem. Vad vilsen man måste känna sig då! För många kan Sverige säkert kännas som hem, men många känner nog som Anno gjorde; "jag vill bara hitta hem i mig själv"...

Och förresten...

...så fortsatte mitt nya liv idag med ännu ett pass på Friskis...

Snart har det nog blivit en vana...;)

Jag vill aldrig bliva stur...

Så sa Pippi långstrump när hon tog ett krumelurpiller. Ordet stur betyder stor, men skulle rimma på krumelur och därför blev det stur. Kommer ni ihåg?

Det var en gång en pojke som vägrade bli stor. Han hade en vän som kunde flyga och hon hette Tingeling. Pojken tog med sig syskonen John, Michael och Wendy till landet Ingenstans, Neverland.

Pojkens värsta fiende var Kapten Krok. Kapten Krok har en krok istället för sin högerhand.Pojken hade en gång huggit av handen, och den blev då uppäten av en krokodil. Krokodilen gillade smaken av Krok så mycket att den sen följer efter honom, i hopp om ännu en munsbit.

Pojken heter förstås Peter Pan, och ikväll har jag sett en musikalisk teater som handlade just om detta som jag skriver ovan. Det var Charlie Rivel Jr dansskola som dramatiserade sagan på Nordic Fringe festivalen i Eskilstuna. Kanonbra föreställning.

Mini tyckte att den var väl spännande bitvis och försökte hålla för både ögon och öron samtidigt med sina små händer.

Jag har inte tänkt på denna koppling innan som blev så tydlig ikväll, när jag fick klart för mig det engelska namnet på Landet Ingenstans - Neverland. Fanns tydligen fler pojkar som inte ville bli stora.....

Idag har jag börjat mitt nya liv...igen!

En omtänksam arbetskamrat frågade förra veckan om jag ville ha ett träningskort. Hon kunde fixa ett till ett bra pris.

Trots bra erbjudande så var jag tveksam. Jag har som sagt börjat nya liv förut.. Första gången det hände var på Nautilus för ca 10 år sedan. De erbjöd att man kunde betala ett års avgift på autogiro varje månad, och man band upp sig på ett år. Passade mig perfekt som då var en fattig student.

Det blev dyra träningspass. Jag tror de landade på 270 kr/gång.

Nästa gång jag började nytt liv på allvar är väl en si så där 3 år sen. Då var jag mer försiktig och köpte ett träningskort på Gympozz. Det var billigt så jag kände mig inte tvungen att gå dit så ofta. I början blev det 2-3 pass i veckan, men motivationen avtog. Eller om det var orken, så jag förnyade aldrig kortet.

Ikväll skulle jag alltså starta mitt nya liv igen. Jag skulle börja med något som var kul och Afro-dans lät skitkul. Väl där var kön lång, och jag tänkte i ett svagt ögonblick "Ja, jag slipper". Men sen tog jag mig samman och bokade plats i cirkel-gym-gruppen istället.

Jag kommer att ha träningsvärk. det är något med maskiner som gör att jag får horn i pannan. De står där och glänser och ser helt oberörda ut, som om de grinade en rätt upp i ansiktet och sa "ta mig om du kan". Och jag gjorde ett tappert och ärligt försök. Har en känsla av att jag kommer att få lida för detta om ett par dagar.

Det var SKITKUL och absolut värt att göra igen. Men jag törs inte göra några utfästelser. Jag är inte riktigt att lita på i dessa sammanhang. Fel val är mycket enklare att göra när det kommer till mig och motion....

Putte i blåbärsriset......

....eller om det var Mini.

Vi tog en promenad i skogen efter kvällens middag för att plocka lite blåbär. Mini hade en liten kanna, och jag hade en något större kanna. Vi kom hem med mycket lite blåbär.


Visst fanns det bär i skogen, men de var små och utspridda. Mini tröttnade efter en mycket kort stund och gick på egna strövtåg. För "i den här skogen mamma, finns det farliga djur. Det bäst at de inte får se oss. Det finns björnar, älgar och farliga lejon. Och björnar äter blåbär ibland. Här är en björnsten! En björnsten är en sten med mossa på som björnar sitter på när de äter blåbär."

Så turen i skogen blev inte som det var tänkt, men mycket avkopplande och spännande...;)

Olika är livets lott...

Om jag varit kvinna och levt i Afghanistan, hade jag bara haft 2 år kvar att leva. I Afghanistan har kvinnor en medellivslängd på 43 år, och föder i snitt 6 barn.

Barnbrudar förekommer. En flicka på 9 år kan giftas bort med en man på 50 år, och innan hon fyller 13 år föder hon sitt första barn. 26 000 kvinnor dör varje år under graviditet eller förlossning. Det är fler än vad som dör i kriget.

Ett av fem barn dör före sin 5-års dag.

Endast 3% av kvinnorna får gå i skolan. 98% av kvinnorna saknar formellt medborgarskap och identitetshandlingar. Kvinnor får inte uttrycka sig fritt och de ska bära burka. De syns inte, hörs inte, finns inte....

Våld och våldbrott mot kvinnor är mycket utbrett och allmänt accepterat. Kvinnorna har oftast ingen att vända sig till eftersom de då riskerar en ännu värre situation. Många kvinnor i Afghanistan väljer som sista utväg att tända eld på sig själva.

Listan kan göras lång på det elände som råder. Det händer positiva förändringar också, men de kommer i nuläget främst medelklassen och överklassen tillgodo, dvs en minoritet av befolkningen. De förändringar som sker, sker alldeles för sakta och från en nivå som med våra mått mätt befinner sig långt under noll....

Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt med det jag skrivit. Men det känner en stor frustration och hjälplöshet. Vi lever i 2000-talet och världen har resurser och utrymme till alla....

Hösten kom tidigt!

Det luktar höst i luften och det är bara augusti. Världen är upp och ner! Sommarvärme i april och höst i augusti....

Jag har ett något splittrat förhållande till hösten. Jag tycker den kan vara otroligt vacker med sina färgsskiftningar. Skogspromenader i jakt på svamp har absolut sin tjusning.

Men det är mörkret jag inte klarar av. Och det har blivit allt svårare att övervintra med åren. Det känns som om jag sakta men säkert börjat förbereda min vintersömn, för att i oktober någon gång ha boat klart. Då har min kropp stängt ner och tröttheten tar överhanden allt oftare. Humöret skiftar mer än vanligt och jag längtar bara tills det ska bli vår igen.Krafterna som finns går oftast åt under dagtid på jobbet, och min stackars familj får oftast hem en trött mamma.

Förra året hade vi en resa inplanerad. Vi var i Thailand över jul och nyår. Förutom att jag hade något att se fram emot, gav Thailandsvistelsen en vitaminkick med all sol och värme, som gjorde att våren kom mycket snabbare. Kändes det som iallafall.

Så vis av erfarenheten bokade vi en resa igår. Ja den kommer ju inte att ge samma sol och vitaminkick, men den ger något att se fram emot. Vi bokade en resa till Paris i slutet av mars. Jag har varit i Paris många gånger och det är en absolut favoritstad. Jag ser fram emot att möta våren i Paris tillsammans med min oäkta hälft. Barnen får stanna hemma denna gång. Vem vet, vi kanske till och med tycker om att umgås ;)

En människa!

Idag kan man läsa i lokaltidningen om en kille på snart 18 år, boende på ett asylboende för ensamkommande barn, som har försökt tända eld på sig själv och sitt rum. I kommentarerna kan man läsa notiser om att stoppa invandringen nu! Läs artikeln på Eskilstuna Kuriren.

Jag blir så beklämd. Hur kan man göra politik av ett människoöde så tragiskt att det inte går att förstå? Jag är mamma till barn i hans ålder och har inte svårt att sätta mig in i hur de skulle känna om de skulle behöva fly tvärs över stora delar av världen, alldeles ensamma. De lämnar allt de känner till och alla som de känner sig trygga med. De flyr för att de inte ser någon möjlighet att vara kvar. De hamnar här och kan kanske för första gången på länge få känna ett visst lugn. De bär på sorger och erfarenheter som vi inte känner till, och som vi kanske inte ens kan förstå.

Han har bott i Sverige i nästan 3 år i väntan på ett beslut om att få stanna. Nu har han fått avslag! Det är inte mänskligt med så långa handläggningstider. Inte för någon och allra minst för barn. För är man under 18 år är de bara barn! Och de kommer helt ensamma!

Det verkliga livet

Så heter en bok jag läst av Hanne-Vibeke Holst. Författaren är född i Danmark och en känd feminist. Boken är en av tre i en serie som väckt debatt i Danmark om könsroller och jämlikhet. Hanne-Vibeke Holst har även skrivit Kronprinsessan och Kungamordet. Den första har om jag inte missminner mig, gått som tv-serie i svensk TV.



Therese Skårup är en TV-journalist, som ofta arbetar mot Ryssland, och maffian där. När hon blir gravid, flyttar hon, om än något motvilligt, ihop med barnets far Paul. Även han journalist. Efter en svår förlossning föds en dotter som får det rysk-inpirerade namnet Zarina. Therese känner en obeskrivlig lycka över deras lilla dotter, en känsla hon aldrig trodde sig kunna känna. Hon har ju sett sig själv som den evige singeln och en karriärkvinna.


I boken får vi en mycket detaljerad beskrivning av livet som nybliven mamma, med den komplicerade relationen till pappan. Hur kommunikationen kan försvåras och passionen som finns där någonstans, inte riktigt vill komma fram. Hon frågar sig om detta är det verkliga livet? Boken är en mycket levande bskrivning av två människors försök att skapa en fungerande kärleksrelation och ett familjeliv de själva aldrig haft. Men det är också en mycket träffsäker beskrivning av vilken omvälvning det är att bli mamma.


Som småbarnsförälder känner jag igen mig i mycket. Tyckte väl att det blev väl mycket små barn, amning, och blodiga avslag emellanåt . Boken hade varit mer aktuell för 2-3 år sedan. Jag upprördes dock av Therese alkoholvanor i kombination med amning. Jag anser att var sak har sin tid här i livet och vissa saker kan inte kombineras.

Men den var ändå så pass läsvärd att jag inte kunde släppa den och kom på mig själv att tänka på boken även när jag inte läste, och fundera över vad som skulle komma näst. Nästa bok i serien som står i min bokhylla heter "Den lyckliga kvinnan". Jag ska nog ta mig an den också...

Gående bord...?

"Gående bord" som begrepp brukar ju betyda buffé, att var och en hämtar sin mat från gemensamt uppdukat bord och tar med till sin sittplats.

På KOM fanns såväl gående bord som gående gäster. Det var svettigt och helt hysteriskt roligt!

Jag är trött, lycklig och mycket öm i fötterna...

KOM, kom, kom....

KOM betyder KlubbOrdförandeMöte, om man är med i ladies circle. Det innebär att alla klubbordföranden (eller någon annan representant för just den klubben) och huvudstyrelsen för Sverig träffas och lägger upp strategierna för det kommande året.

Låter det byråkratiskt, trist och torrt? Då kan jag tala om att ett KOM är allt annat än just det! Med 150 tjejer samlade under ett och samma tak i 3 dygn, finns det inte en chans att det blir trist!

Jag är distriktsordförande i år och jag ska på KOM torsdag - söndag denna vecka! Det ska bli så kul! Mer rapport om min helg kommer nästa vecka!

Inte ensam i sängkammaren...

Jag har haft besök i sängkammaren ikväll. Minsjätte sinna sa mig att jag inte var ensam när jag gick och la mig. Jag kände mig iakttagen. Trodde först att skrämselhickan satt kvar från en tidigare upplevelse ikväll. (Sonen knackade på utsidan av fönstret när vi andra satt och spelade spel, djupt koncentrerade. Borde vara straff på sånt.)

Min känsla var iallfall rätt. Jag var iakttagen och tro mig, inte av någon som man vill ha i sängkammaren....

Ännu en dag...

Jag har varit chaufför idag...åt yngsta dottern och tre av hennes kompisar. De ville till Gröna Lund, och jag såg genast chansen att få strosa runt en heldag i huvudstaden.

Det är något med tonårstjejer som gör dem lite udda, och det är nog därför jag fascineras och minns. För visst är det egentligen självklart att om man är 4 tjejer som ska tillbringa en heldag på Gröna Lund, så måste de ju ha likadana solglasögon allihop. Och dessa måste inhandlas i en affär som till en början låg mellan "plattan" (Sergels torg) och Gröna Lund, bort mot Slottet. Men sen fanns det någon bättre som låg vid PUB, när Bikbok. Tjejerna var imponerade av att jag hittade deras affär och de återvände till bilen med totalt 11 par glasögon....på fyra tjejer. Ja, det är ju egentligen inte riktiga solglasögon, eftersom de inte har något glas, de är mer som smycken....sa de och jag håller väl med.

Tjejerna tillbringade 10,5 timmar på Grönan, och ville åka mer ändå när det stängde. Det är också något som hör tonåren till tror jag. Jag kan inte åka någonting längre, eller ens titta på någon som åker. Bara tanken på karusell gör att jag blir åksjuk.

Jag fick istället en dag för mig själv att utforks Stockholm. Solen sken från klarblå himmel och hela stan vimlade av folk. Jag har nog gått ett par mil idag, och bara njutit. Ja, shoppat har jag också gjort lite grann...på REA ;). Vem kan motstå ett par träskor. Bara ordet träsko ger ju nostalgi, och jag har märkt att jag uppskattar nostalgitrippar mer och mer. Måste vara åldern. Jag tror alla vi som växte upp på 70-talet känner nostalgi för träskor. Vi är ju uppväxta i dem. Träskorna nedan bad om att få sitta på mina fötter, och det fick de. :)

Effektivitet!

Mini är med sin pappa och hälsar på farfar i Ångermanland, en hel vecka. De åkte igår eftermiddag!

Innan de åkte var jag lite orolig över att vara borta från Mini en hel vecka. Ja, jag vet att han har det bra med pappa och farfar men jag är ju inte van att vara utan honom.

När de åkte igår blev det väldigt tyst. Ingen som började varje mening med "mamma". Efter ett tag tyckte jag att det var rätt skönt. Lite egen tid och ta det lugnt, göra vad jag själv vill....

Vad har jag då gjort sedan de åkte;
Städat två bilar (med hjälp av äldsta sonen)
klippt 1400 kvm gräsmatta,
tvättat 5 maskiner tvätt,
dammsugit huset,
lagat mat....
Jag känner mig en aning rubbad. Är det detta jag vill använda min egen tid till?

Men faktum är att det är inte så tokigt. Jag tycker det är ganska kul att arbeta praktiskt, när jag får hålla på utan att bli avbruten. Att veta innan att det är enbart jag själv som kommer att kunna påverka om det jag påbörjar kommer att bli avslutat. Det är ganska avstressande.

Jag har hunnit dricka kaffe, sittande i solen med en god bok . Jag har även spelat äventyrsgolf med yngsta dotter, och varit och ätit god glass.


.....saknar Mini och hans pappa lite grann iallafall...

Mjölk är väl mjölk?

Jag vet inte om det är åldernoja eller vad det handlar om. Men vissa saker vill jag ska vara som de alltid har varit.

Jag gillar utveckling och förändring egentligen men när jag kan läsa att Coca Cola har gett sig på mjölken då blir det för mycket. Inte för att jag dricker mjölk. Det slutade jag med när jag slutade ammas, skulle jag tro. Det är äckligt! Men ändå...

Om mjölken förändras kanske jag måste ompröva en ståndpunkt som jag alltid haft, och det kan ju bli jobbigt.

Vad handlar detta då om? Jo, Coca Cola säljer kolysrad mjölk med fruktsmak, i New York. Drycken heter Vio! Mjölken som Vio innehåller har samma fetthalt som svensk mellanmjölk (1,5 procent) och innehåller lika mycket socker som Coca-Colas vanliga läsk. Vio är smaksatt med mango, citrusfrukter, bär eller kokos och kostar strax under 20 kronor.

Undrar hur korna ser ut som ger sådan mjölk....