8 meter - jag vill bara hitta hem i mig själv...

8 meter är en musikalisk teater om Torshällas historia, spelad i Torshälla av Torshällabor. Idag såg jag den. Vilken höjdare!

Den inleddes med scener om när Anno tar studenten. Anno är en 18-årig flicka med föräldrar som flyttat från Finland till Torshälla, innan Anno själv var född. Det var många som flyttade till Torshälla från Finland på 60-talet för att jobba på bruket. Pappan hade nu dött i en tragisk olycka ett år tidigare och nu skulle mamma och Anno äntligen flytta hem, till Finland. Anno och hennes mamma var överens om att när skolan väl var slut, skulle de bosätta sig i stugan utanför Rovaniemi.

Men när dagen för flytten kommer, ångrar sig Anno. För henne är ju inte Finland hem. Anno är ju född och uppvuxen i Torshälla. Hon vill bara hitta hem i sig själv, sjunger hon.

Dramat innehöll en mängd saker som berörde, men just denna inledning var nog allra starkas. Hur många av de ungdomar av utländsk härkomst har föräldrar som, liksom Annos mamma, bestämt sig för att bo i Sverige en kort tid för att sedan återvända hem. Den där korta tiden blir allt längre och har till slut blivit till år och ett nytt beslut om hur länge man ska stanna fattas inte. Tiden bara går och inställningen om att vistelsen i Sverige är tillfällig, och att man snart ska flytta hem, finns kvar. Skälen som gör att man ändå stannar, är säkert olika. En del kan inte återvända men håller drömmen vid liv. Andra planerar att återvända, men det rätta tillfället infinner sig inte. Det finns säkert många anledningar...

Men för dessa ungdomar som växer upp i Sverige blir ju Sverige deras hem?! Eller? Kan Sverige kännas som hem när man växer upp och kanske under hela sin uppväxt delar föräldrarnas dröm om att åka hem? När drömmer väl blir verklighet, känns inte hem det man trodde var hem. Vad vilsen man måste känna sig då! För många kan Sverige säkert kännas som hem, men många känner nog som Anno gjorde; "jag vill bara hitta hem i mig själv"...