Vilken tur...

...att jag inte jobbar med skolutveckling i Staffanstorp. Det hade varit en allt för stor utmaning även för mig!

Idag kan man läsa om att en rektor i Staffanstorp i ett kåseri skriver att Dyslexi är ett uppfunnet handikapp. Han nämner en mängd andra diagnoser/funktionshinder och drar alla över en kam. Han skriver att myndigheterna i Sverige slentrianmässigt inrättar diagnoser/funktionshinder så fort massmedia uppmärksamma ett problem i samhället.

Med hans sätt att resonera så finns det inga sjukdomar eller funktionshinder, om man bara låter bli att se dem och sätta ord på dem. Varför då lägga ner möda på att hitta dem?

Dyslexi handlar om att personen har svårt att läsa och skriva. Det handlar inte om brist på motivation eller intelligens. En person med dyslexi kan med rätt hjälp kompensera sina svårigheter och lyckas bra såväl i vardagen som vid studier. Dyslexi behöver inte innebära några större begränsningar om personen får rätt hjälp och stöd.

Alla barn har rätt till hjälp och stöd för att nå målen i skolan. Om en rektor uttalar sig som den rektor gjorde i Staffanstorp, har jag svårt att se att han kan fungera som rektor. En rektor är ytterst ansvarig för att alla barn i behov av särskilt stöd, får det. Viljan att se verkligheten och förstå den, är en grundförutsättning för detta.

Vilka andra behov hos barnen kan man välja att inte se, eller att bortförklara?
Läs artikel i Sydsvenskan om hans kåseri här!

Barnslig logik...

- Titta Mini....två svanar.
- Ja...de är vita mamma...
- Mmm...jag tycker de är vackra...




- Titta där Mini....en brun svan....
- Ja...den är nog ledsen mamma....

Syskonkärlek...

Storebror fick åka bussen hem från Småland idag. Mini och jag stannar en dag till hos mormor och morfar. När storebror åkt bli Mini märkbart butter...

- Mamma jag saknar min storebror... (Bussen var inte utom synhåll än...)
Jag tycker inte det är roligt när han åker ifrån mig hela tiden...

Julklappar i oktober!

Jaha...så var första julklappen fixad då.

Detta är ju helt knäppt. Knappt har semestern tagit slut förrän man börjar planera jul. Min brorsdotter frågade mig idag var vi ska fira jul....Jag blev inte överraskad av frågan för jag har redan ställt den till mig själv. Men jag har inget givet svar.


Jag gillar ju julen egentligen. Det är helt underbart när stjärnor och ljusstakar lyser i fönstren, när barnens ögon tindrar och de längtar efter tomten. Jag gillar att pyssla hemma och baka julkakor och lussekatter. En jul utan julgodis är heller ingen jul. Kommer det snö så att julen blir vit, är det extra mysigt.



Förra året hade vi en annorlunda jul. Det var närmre 30 grader varmt när vi vaknade på julaftons morgon....i ett underbart hus med egen pool utanför dörren, i Thailand. Barnen fick något symbioliskt paket som julklapp, men det var också allt som påminde om julen. Och jag njöt i fulla drag och saknade inte den "vanliga" julens alls. Julen hade inte föregåtts av någon stress varken vad gäller inköp, matlagning eller ställningstagande om var och med vem man ska fira jul med.

Jag skulle önska att denna julen blir en mix av förra årets jul och de saker som jag älskar med de "vanliga" jular vi brukar uppleva. Helst vill jaga vara hemma, gärna med alla barn och deras kusiner med familjer. Farfar, mormor och morfar får också gärna komma. En jul med mycket barn hemma, villa jag ha. Jag vill ha ett lagom julpyntat hem. Jag vill ha ett traditionellt julbord. Jag vill ha besök av tomten och jag vill att julklappssäcken ska rymma lagon många paket till antalet, med ett innehåll som uppskattas av mottagarna. Och jag vill att julen ska föregås av lugn och ro, utan stress och orimliga förväntningar.


Så då är det väl tur att jag börjar i god tid med mina julklappsinköp....

Dolda talanger...

När jag var liten gick jag i barngymnastik. Jag fick t o m en grön glasljusstaken en gång för att jag hade 100% närvaro. Så när jag igår skulle och besöka LC108 och delta i AG (artistisk gymnastik), var lyckan given.

Jag provade att hoppa på satsbräda och landa i en mjuk grop fylld med skumgummi.Jag landade på magen och det var inte så skönt. Ryggen får sig en knäck åt fel håll liksom. Jag lyckades vända mig runt i den där mjuka gropen och blev liggande på rygg. Min "kompis" Nina passade då på att ta en bild.


Det var inte lätt att hitta tillbaka styrkan och stabilteten i kroppen, så jag svalde stoltheten och bad om hjälp att komma upp. Nina gjorde ett gott försök, vilket förevigades av några andra "vänner".


Vem behöver ovänner när man har vänner som Nina och övriga som ser till att föreviga mina stunder i nöd....

Det fanns dock några i gänget som var lite mer rörliga i kroppen som bstämde sig för att se vem som kunde springa snabbast över gropen som jag inte ens kom upp ur på egen hand. Det såg ut såhär;



Jag hade en kanonkul kväll men mycket skratt men också beundran över alla de ungdomar som tränar AG på elitnivå. De var urduktiga! Jag har nog inte riktigt anlagen, och ska jag vara ärlig har jag väl aldrig haft det. Enda chansen att få pris för mig var väl om närvaro belönades...:)

Force Major

Jag har lärt mig innebörden av begreppet Force major. Jag har ju vetat att det finns och men aldrig sett dess betydelse i praktiken.

Det betyder egentligen att man kan friskriva sig allt ansvar om det uppstår skador av anledningar som inte kan förutsägas eller påverkas. Oftast handlar det om väder eller krig eller något annat stort...Detta hände dottern på deras resa med fotbollslaget till USA. De kom till New York och där blev de fast i över ett dygn. Vädret var för dåligt så deras anslutningsflyg ställdes in. Det får man väl vara tacksam över i och för sig, att säkerheten går före.

Resultatet blev att de fick ta in på hotell, 23 personer, och flygbolaget ersätter dem inte. Det åberopar Force major! Dagen efter bokades de om och fördelades på 4 andra flighter där ytterligare mellanlandning ingick på 3 av dem. Det blev en lång resa...

Nu funderar jag på om det finns möjlighet att åberopa force major när saker och ting inte blir som jag tänkt mig i mitt liv, och det beror på orsaker som jag inte kan förutse eller påverka. Jag menar, det händer ju hela tiden. Men inte godtar mina omgivning om jag förklarar det med force major!

Ett konkret exempel är att mina kläder krymper ibland i garderoben. Ett tydligt exempel på force major tycker jag. Särskilt med tanke på att det inte alltid är så, utan bara ibland...eller ganska ofta. Fukt i garderoben kan nästan jämställas med naturkatastrof! Jag har hittills inte fått någon affär att ta tillbaka aktuellt klädesplagg och ersätta mig för skadan när jag säger att det krympt i garderoben.

Ett annat exempel är när jag ska iväg till jobbet på morgonen och lämna sonen på dagis på vägen. I morse hann vi nästan ända fram när han kom på att han hade fel kläder på sig. Han hade ju planerat att vara Spindelman dagen till ära. När han kom på detta 25 meter från entrédörren, satte han sig ner och vägrade ta ett steg. Det kan nästan jämställas med krigföring! Resultatet blev att jag inte kom till jobbet på den tid jag tänkt. När jag stiger in sent på mötet och säger force major, så fattar ingen någonting. Inte heller får jag ersättning för den tid som jag tappat, och som jag så väl skulle behöva. Rimligen borde någon ju ersätta mig med 30 minuter extra det dygnet, för att jag ska hinna ikapp.

Man får väl ta och starta flygbolag, eller försäkringsbolag eller nåt...då kan man iallafall friskriva sig från ansvar utan att bli ersättningsskyldig till dem det drabbar.

Nu har hon åkt!

Kl. 7 i morse var jag på Arlanda och lämnade min lilla....nåja...något större... dotter. 18 förväntansfulla fotbollstjejer och deras ledare checkade in och vinkade glatt när de passaerat säkerhetskontrollen. Hon lovade att messa när hon mellanlandade i New york, vilket bör vara inom en timme eller nåt. Men för säkerhets skull har jag haft telefonen i fickan hela dagen...Man vet ju inte...

Undrar om jag alltid kommer att ha en klump i magen när mina barn är ute och åker på egen hand, eller om den försvinner med åren.

Väskan vägde 20 kg, så det lär inte bli så mycket shopping....Varför väger tomma resväskor så mycket? Är det ingen som kommit på ett material för väskor som håller ifall en elefant sätter sig på den, väger minimalt och är snygg att titta på?

See yoy later...som vi säger Over there...

Separationsångest!

En förälders främsta uppgift är väl att älska och rusta sitt barn till att bli en självständig individ, som när tiden är mogen flyttar från mamma och klarar sig själv.

I augusti flyttade sonen till eget boende i annan stad när han började gymnasiet, endast 16 år gammal. Det går jättebra!

Imorgon far min blott 14-åriga dotter till USA i 2 veckor med sitt fotbollslag. Jag har resfeber! Eller separationsångest? Har jag varit föööör effektiv i mitt uppdrag som förälder, när barnen ger sig iväg på egen hand långt innan jag är mogen för det. Självklart hoppas jag att resan blir den drömresa hon så längtat till och sett fram emot. Det var en artikel om dem i lokaltidningen häromdagen. Läs den gärna.!


(Bilden har jag "lånat" från Eskilstuna Kurirens hemsida.)

Ja dottern kommer ju hem om två veckor så hon flyttar ju inte på riktigt. Men allt jag ser i media just nu är flygplan som kraschar, barn som kommer bort, överfall och andra obehagliga skildringar av verkligheten. Längtar redan tills hon kommer hem...;)

Pinkat i det blå skåpet...

Idag kan man läsa att en rektor vid en friskolan i Eskilstuna agerat mindre smart. Han har uttryckt att "Jämställda män är pinsamma gnällkärringar" på ett diskussionsforum på nätet. Du kan läsa hans inlägg här!

När man läser inlägget inser man snabbt att hans kunskap om vad jämställdhet är, är obefintlig. Hans bild är att jämställdhet är kvinnornas krav på att männen ska göra samma saker som kvinnorna. Han skriver även att mäns tillgjorda gullande med barn är pinsamt.Ja, ni kan själva läsa hela inlägget genom länken ovan.

Jag orkar inte ens bli arg. Men om jag hade varit förälder med barn på hans skola, skulle jag bli orolig. Kan man vara rektor när man har och ger uttryck för värderingar som strider mot den värdegrund som format alla styrdokument, som skolan regleras av? Om inte han ställer sig den frågan, ger sig själv ett nekande svar, så hoppas jag iallafall att alla föräldrar på hans skola ställer sig den frågan....

Jämställdhet...

Idag har jag varit på utbildning i vad jämställdhetsintegrering är och hur man kan jobba för det. Jämställdhetsintegrering innebär att:

•Olika förhållanden och villkor för kvinnor och män ska synliggöras.
•Varje fråga som berör individer ska prövas ur ett jämställdhetsperspektiv.
•Konsekvenserna av hur förändringar kan tänkas utfalla för kvinnor respektive män ska analyseras.

Bara det faktum att vi år 2009 behöver ha den här diskussionen är för mig obegripligt. Tänk om vi slapp lägga ner så mycket tid, ork, kraft och pengar på det självklara. Då kunde vi kanske får mycket resurser över till annat....Allt annat är resursslöseri!

Jag vill inte tro att jag behandlar män och kvinnor olika med anledning av deras kön. Jag vill tro att jag behandlar alla olika utifrån den individ de är, och att jag försöker möta varje individ utifrån vem de är och var de är. Men efter idag vet jag inte om det är så...Men så länge inte frågan berör alla, kommer utvecklingen för ökad jämställdhet aldrig att ta fart....Tänk att det självklara kan ta sån tid. Hur svårt kan det vara?????



Ju mer kunskap man får, desto mer inser man ju lite man kan!

Allt på en gång...och helst samtidigt!

Det är så mycket roligt som händer på jobbet just nu, och ändå känns det som om jag springer i ett hamsterhjul. Varför då?

Jag skulle kunna säga att det är tufft och vara populär, men jag är ju mer ödmjuk än så...ibland.;)

Det händer så mycket saker runt omkring som påverkar den verksamhet jag arbetar i, och mycket av det som händer har inte hänt förut. Många nya frågeställningar som inte har ett enkelt svar, kommer upp varje dag. Och det är nog därför det känns som om jag springer i ett hamsterhjul. Det bara går runt, runt och jag vet inte hur jag ska stoppa det, eller om jag vill stoppa det. För visst springer en hamster i sitt hjul för nöjes skull?!

Jag tycker om när det händer saker i min tillvaro, och när nya utmaningar dyker upp. Just nu är det få av mina arbetsuppgifter där jag kan luta mig tillbaka på gamla erfarenheter och tidigare förvärvda kunskaper. Det är snarare nya frågeställningar och problem som inte går att lösa med gamla svar och metoder. Nya utmaningar som kräver nya lösningar. Därav känslan av att det snurrar och att det går fort, men det är ju så roligt samtidigt....;)

Till skillnad från hamstern i sitt hjul ger det dock ingen fysisk motion. Att hjärnan har maratonlopp varje dag syns inte på formen...;)

Jag måste sluta ta ansvar..

....bara för att andra brister i sitt.

När många har ansvar tenderar ingen att ha det, och har ingen det så har jag det.

Så kan jag ju inte hålla på. Nu säger jag till mig själv på skarpen för sista gången. Och lyder jag inte då...så vankas det smörj....

När det finns en tidplan inbillar jag mig att den ska hållas. Och är det något som ska göras inom den tidplanen, och om det som ska göras inte ter sig allt för ologiskt i mitt huvud, så utgår jag från att det har en mening...

Det enda som är rättvist här i världen är tillgången på tid. Alla har 24 timmar om dygnet att förfoga över. Då måste jag bli bättre på att lägga ner min tid på rätt saker, och mindre tid på det som inte är mitt ansvar.

Mitt nya personliga motto blir alltså "Sluta ta ansvar"....eller nåt...:)

Dagen räddad....

Låg på sängen och läste ett nytt nummer av en tidning som jag prenumererar på. Den är för kvinnor upp till cirka 40 år, så det är precis riktat till min målgrupp.

Då kommer lilla Mini och gosar in sig med sin lilla näsan i min halsgrop och säger "Du är en bra mamma, och världens gosigaste också!".

Jag bryr mig inte om ifall han gjorde det för att jag skulle sluta läsa min tidning, ej heller någon djupare analys av vad en bra mamma är för honom...jag bara sög åt mig med ett fånigt leende på läpparna ;) Så var den dagen också räddad....;)

Viltsvin och samtal...

Förra veckan var jag på ännu ett av mina klubbesök som distriktsordförande i Ladies Circle distrikt 11. Ännu en kanonkväll kan man säga!

Jag fick full dos av det mesta som har betydelse för mig. Där fanns ett helt gäng goa, glada och kloka kvinnor. Några hade med sig sina små telningar som jag fick gosa med. (Tänk att nykräkt bebis kan lukta så gott :)) Vi fick god mat, egenhändigt jagad och lagad. Vad sägs om svamprisotto med viltsvinsstek? Hade jag inte haft bil, kunde jag även ha njutit av den goda årgångsdrycken.

Dessutom fick jag lära mig en hel del om Sydkorea som land och upplevelse. Kloka kvinnor, bebisar, viltsvin och Sydkorea hänger faktiskt ihop. Fundera på den du!

Tack så jättemycket LC56 i Enköping för en fantastisk kväll!

Koka soppa på en spik!

Ända sedan jag var liten har "specialkost" varit normalkost i min familj. Ja, det är inte jag som varit allergisk.....

Min lillebror var allergisk mot en hel del när han var liten. Det var inte allt vi hade koll på alla gånger, men att han var allergisk mot ägg, det visste vi. Men det är ju ingen större svårighet att undvika.

När min äldste son föddes, föddes han med eksem. Han hade blödande eksem på handleder och fotleder redan när han kom ut ur magen. Trots att jag helammade honom, fick han allergiska reaktioner. Men jag visste för lite för att kunna dra slutsatser om vad det kunde vara som orsakade problemen för honom. Men när amningen så småningom byttes mot mat, blev det ganska uppenbart att det fanns en hel del som han inte kunde äta. I perioder kändes det som om det var lättare att hålla koll på vad han kunde äta, än vad han inte kunde äta. Det mesta har växt bort nu, och jag tror inte att han känner sig särskilt begränsad. Han kan ibland säga att han önskar att han kunde äta fisk, för det ser så gott ut....Han är fortfarande allergisk mot fisk, en del färska frukter och grönsaker, nötter, mandel, ärtor...etc

För några år sedan träffade jag min nuvarande sambo. Hans yngsta dotter är gluteintolerant. Det var lite knepigt i början. Mycket för att glutenfria produkter ganska ofta innehåller andra ingredienser som min äldste son inte tål tex soya (samma släkt som ärtor). Men efter en tid lyckades vi få till även det.

Sen föddes Mini. Han verkade tåla allt. Han fick inga allergiska reaktioner när han ammades eller när han började äta mat. Lite torr hud, men inget märkvärdigt egentligen. Tills han var nästan 3 år. Efter en maginfluensa ville tarmen inte riktigt stabilisera sig. Vi märkte att han blev bättre om vi tog bort mjölken. Vi drog slutsatsen att han var laktosintolerant. Till en början var det ganska komplicerat med ännu ett födoämne att undvika. I största möjliga mån vill vi ju laga så få alternativ som möjligt till middag. Helst ska ju alla kunna äta samma rätt. det förenklar ju tillvaron. Det går faktiskt att göra även pannkakor utan ägg, mjölk och mjöl...;)

Mini's laktosintolerans visades sig vara sekundär. Han var primärt glutenintolerant han också. När glutenfri kost hade införts, läkte hans tarm sakta och efter 6 månader tålde han laktos igen. På ett sätt underlättar det tillvaron att han och storasyster har samma intolerans.

Med åren har jag alltså lärt mig koka soppa på en spik. Spik tål nämligen alla, om den är nickelfri :) Skämt åsido. Jag tycker vi klarar av att laga samma rätt till hela femiljen allt som oftast, och ändå ha en varierad kost. Ikväll har jag gjort kroppkakor. Som den smålänning jag är, älskar jag kroppkakor. Även de gick att göra så att alla kan äta dem. Men sen har vi ju det här med individuella tycken och smak som tillkommer. Men det tar jag inte så stor hänsyn till. Jag är rätt nöjd med att kroppkakorna enbart godkänns av tre personer i familjen. De som inte gillar kroppkakor är stora nog att fixa mat själva. När man har så många olika allergier och intoleranser i en familj, orkar man inte ta hänsyn till alla tycken och smak också. Våra barn vet att det inte är lönt att komma och säga att de ska bli t ex vegetarianer,om de inte samtidigt är redo att stå för sin matlagning själva...Där tar min hänsynfullhet slut...;)Jag ska nog ändå ta och lämna en motion till någon högre instans som säkerställer följande; När man har X-antal allergiska/intoleranta personer i familjen, borde man få kvittera ut en kock på livsmedelsanvisning från landstinget...;) Alternativt arbeta 80% med bibehållen lön....Vi kan aldrig ta genvägar när vi ska laga mat till en vanlig sketen onsdag. Det är rena råvaror och matlagning från grunden som gäller....