Chefen är knäpp...på ett bra sätt!

Igår beskrev chefen processen kring ett av årets största utvecklingsarbeten som att hans tankar gått från pest, via kolera och digerdöden till att landa i citronfjärilar och fågelkvitter! Undrar om chefen har vårkänslor...

Det var bättre förr....

Förr kunde man vara säker på att en gris var en gris och ett får var ett får. Nu kan man inte vara säker på någonting. Titta på bilden så förstår ni vad jag menar!

Jag vill gärna tro att jag är flexibel och förändringsbenägen. Tror t o m att jag har skrivit i ett tidigare inlägg att jag tycker om förändringen för förändringens skull, inte så mycket för resultatet i sig. Men när grisar börjar få ull då är till och med min gräns nådd. När jag får barnbarn ska jag då sjunga "Bä bä vita gris" istället? Och imse vimse marsvin?

Jag har givit mig själv ett löfte för ganska länge sedan. Det löftet innebär att jag ska undvika två fraser; "Vad var det jag sa" och "Det var bättre förr". Så jag får väl säga som Claes Eriksson i Galenskaparna; "Det var inte alls bättre förr, det är bara värre nu"

Kloka Skrållan...

Jag är en stor fan av Saltkråkan och Skrållan är en absolut favorit. Har ni sett avsnittet där hon ska klä av sig kläderna och har en blus som är knäppt med knappar där bak? Hur hon än försöker så kan hon inte knäppa upp knapparna så att hon kan få av sig blusen. Då säger denna kloka unge; "Mamma, varför är knapparna där bak när jag är här fram?"

Tänk så många gånger i vardagen man kan ställa sig samma fråga. När de mest enkla problem och frågeställningar kan ha de krångligaste lösningarna. Jobbar man i kommunal verksamhet som jag, så kan den här tiden på året innehålla mycket kontakter och redovisningar till statliga myndigheter. Kontakter med statliga myndigheter får mig ofta att tänka på Skrållan och hennes blus...

Jag säger upp mig!

Jag har förstått att jag inte är ensam om fenomenet, men det gör inte det hela mer bedgripligt. Jag har ett jobb som är helt oavlönat. Det kan inte därmed jämställas med ideellt. "Ideell arbete är en verksamhet som bedrivs på ett organiserat sätt utan vinstintresse för ett gott allmännyttigt syfte", enligt Wikipedia. Vanligtvis sker det på frivillig basis och på eget initiativ. Så är inte fallet med det jag jag härmed vill säga upp mig ifrån. Detta är istället ett jobb som jag aldrig har sökt, ännu mindre erbjudits och tackat jag till. Jag har inte ens en naturlig fallenhet och intresse för det. Jag tycker inte ens att det är roligt! Inte heller väcker det jag gör någon större uppmärksamhet eller uppskattning. Det verkar som om övriga i huset tror att vi är utrustade med ett gäng husalfer i värsta Hogwarths stil. Husalferna kan plocka upp smutstvätt från golven, ställa in disk i diskmaskinen, flytta skorna från mitt på dörrmattan så att övriga i huset kan komma in. För att inte tala om så kan dessa husalfer laga mat och med viss regelbundenhet servera den samma till husets invånare. Husalferna har ett självklart ansvar för att byta sängkläder innan det börjar krypa små djur i sängen, jaga dammråttorna i tonårsrum och undanröja den grå hinnan som annars lägger sig på alla plana ytor i ett rum. Toalettstolar är husalfernas unika specialitet! Husalferna undanröjer även hälften av de spår som en frukost eller ett mellis efterlämnar i köket, den halva som vissa husinvånare "glömmer" ta hand om.

Husalfer i alla ära, de löser inte problemet med att kommunikationen inte fungerar. Det är helt ok när 4-åringen svarar "jag hör inte vad du säger" när jag ber honom tvätta händerna. Men det är inte helt lika ok när jag möts av tystnad och passivitet när den veckoartliga undanröjningen på det egna rummet och det gemensamma badrummet kommer på tal till de husinvånare som har nått en betydligt högre ålder och förväntad mognadsnivå, och det ska jag ändra på. Money talks....

Efterlysning!

Söker en vän för en kväll! Har letat genom en mängd olika sajter på webben men hittar ingen som matchar mina behov. Bör vara ganska lång, gärna mörk och i övrigt lagom. Inte för intetsägande dock utan ha det lilla extra som gör att gamla synder blir oviktiga. Mjukhet och elasticitet i kombination med viss struktur och stabilitet uppskattas! Måste vara lyhörd för min oregelbunda personlighet och äga mod att trotsa tyngdlagen. Om tycke uppstår kan kvällen komma att upprepas!

Är det någon som kan tipsa om vart jag kan hitta aftonklänning enligt ovan, som passar en kropp som var mindre, fastare och mer proportionerlig förr? Allt har liksom både blivit mer och hasat ner....

Min riddare!

Jag har en riddare, en egen riddare som försvarar mig i alla lägen. Riddaren har ett svärd som glittrar och som han kan slå ned pirater med på vägen hem från Konsum, ifall vi skulle träffa på några. Om vi inte träffar på några så kan svärdet ändå komma till nytta. Svärdet kan användas som käpphäst, och kan då galoppera supersnabbt hur långt som helst. Svärdet kan också användas till att hugga i grannens häck med för att skrämma de monster som bor där. Min riddare tycker att jag är fin vad jag än har på mig. Min riddare kommer aldrig med kritik. Min riddare älskar mig villkorslöst och tycker jag är den gosigaste som finns.

Tänk vad felfri världen är och vilka obegränsade möjligheter världen har i ögonen på en 4-åring. När man är nästan 4 år kan man leva sig in i en gränslös fantasivärld så verklig att gränsen till verkligheten är obefintlig. När man är nästan 4 år stannar man fortfarande upp och kommenterar att fåglarna sjunger. När man är nästan 4 år kan dagens höjdpunkt vara den citronfjäril satte sig vid sandlådan och på riktigt pratade och sa hej. När man är nästan 4 år kan man sitta på bussen och sjunga Baloos sång högt, utan att rodna det minsta. Det är också helt självklart att berömma sig själv för den goda sången med ”jag kunde sjunga mamma, vad duktig jag är!” När man är nästan 4 år är det självklart att konstatera att min storebror älskar mig.

Att tillbringa en eftermiddag i solen med min riddare är det bästa sättet att ladda batterierna efter en intensiv arbetsvecka. Jag önskar att jag kunde vara lite mer som min riddare ibland; en självklar och naturlig inställning till att det som händer här och nu är det viktigaste och det händer för att alla älskar just mig ;)

(bilden har jag "lånat" från http://www.loppanopiraten.se/)

Identitetskris...

...uppstår när bilden av personen du vill vara inte sammanfaller med den som du uppfattas som. Det kan man analysera djupt om man vill, och det skulle kunna bli en intressant diskussion. Men nu är klockan snart midnatt och jag undrar bara hur jag vet om jag ska krisa....;)

Förändringarnas vindar blåser…

Mössen Sniff och Snabb bor med pysslingarna Suck och Stön i en labyrint, och de är ständigt på jakt efter osten som ger dem lycka och välgång. Sniff och Snabb, Suck och Stön symboliserar olika personligheter och osten är en symbol för vad var och en av oss vill ha ut av livet. En dag sker en oväntad förändring; osten försvinner! Figurerna i historien uppvisar fyra helt skilda sätt att tackla förändringen och fick mig att fråga mig själv hur jag tacklar förändring och vad jag vill ha ut av livet. Historien är skriven av Spencer Johnson och heter ”vem snodde osten”.

Förändringstakten är hög i dagens samhälle och faktorerna som påverkar är fler till antalet, och utgör tillsammans en komplex vardag för oss alla. Hur vi hanterar osäkerheten i vardagen, tror jag är en av de viktigaste faktorerna för hur vi mår och om vi når våra mål.

Visst kan vi göra lite som Sniff och Snabb som använde sig av ”trial-and-error”. De var inte särskilt effektiva, sprang ofta vilse och sprang åt olika håll. Men de fick ständigt prova nya vägar, se nya saker och uppleva en annan sida av vardagen. Vi kan också välja strategin som Suck och Stön valde, att lita på sin egen förmåga och tänka och dra lärdom av tidigare erfarenheter. Vilken strategi ska man välja om det som händer en, aldrig har hänt förut? Vad gör man om förutsättningarna ändras så radikalt att du inte längre känner igen din vardag och inte kan använda din beprövade verktygslåda?

Min vardag innehåller mycket som är nytt för mig, problem/utmaningar som i och för sig påminner om tidigare men ändå inte. Jag är nog en blandning av alla fyra figurerna ovan. Men det finns saker som skrämmer mig mer än andra. En av dem är att jag är livrädd för att fastna på ett och samma ställe, och lever efter devisen att ingenting är så pass bra att det inte kan bli bättre. Jag är en problemmagnet och för mig är problem en förutsättning för stimulans. Jag ser förändring som en utmaning och kan förändra för förändringens egen skull. Jag är sällan kvar så att jag hinner se resultatet. Det är vägen mot mål som är viktigare för mig än att nå målet. Så man kan väl säga att jag trivs ganska bra med den förändringstakt som råder, även om det nog skulle gynna mig om jag bromsade lite och tänkte efter före ibland. Jag kan väl inte skryta med att jag är bra på att ”hantera” förändringar – jag lever mer i dem av bara farten. Det är inte alltid lätt att nå mål då, när jag inte vet vilken väg jag ska ta. Fast tänk så mycket nytt jag får se och vad många nya möjligheter att lära nytt jag får uppleva!

Tänk dig då vilken pina det måste vara att leva eller vara i min närhet om man mest av allt uppskattar att saker och ting känns igen, om det viktiga är att vara här och nu och att veta att det som kommer ur ens mun är något väl genomtänkt som man står för. Jag måste nog vara en sådan persons mardröm personifierad…. J

Det jag egentligen vill framhålla med den långa redogörelsen ovan är att vi alla har ett val att göra, hur vi förhåller oss till de förändringar som sker. Jag vill varken vara en liten mus eller pyssling som springer runt i en labyrint i ständig jakt på lyckan (osten). Jag vill istället bli bättre på att se nya saker på nya sätt (inte nya saker på gamla sätt), ändra/anpassa mitt liv till det för att mer kunna var och uppskatta här och nu. Är jag lycklig och mår bra här och nu, kan ingen sno osten ifrån mig…

Vem är jag?

I hate the world today
Your so good to me,
I know
But I cant change
Tried to tell you but you looked at me like maybe Im an angel underneath
Innocent and sweet
Yesterday I cried
You must have been relieved to see the softer side
I can understand how youd be so confusedI dont envy you
Im a little bit of everything
All rolled into one
Im a bitch
Im a lover
Im a child
Im a mother
Im a sinner
Im a saint
I do not feel ashamed
Im your hell
Im you dream
Im nothing in between
You know you wouldnt want it any other way
So take me as I am
This may mean youll have to be a stronger man
Rest assured that when I start to make you nervous
And Im going to extremes
Tomorrow I will change
And today wont mean a thing
Im a bitch
Im a lover
Im a child
Im a mother
Im a sinner
Im a saint
I do not feel ashamed
Im your hell
Im you dream
Im nothing in between
You know you wouldnt want it any other way
Just when you think you got me figured out
The seasons already changin
I think its cool you do whatcha do
And dont try to save me
Im a bitch
Im a lover
Im a child
Im a mother
Im a sinner
Im a saint
I do not feel ashamed
Im your hell
Im you dream
Im nothing in between
You know you wouldnt want it any other way
Im a bitch
Im a tease
Im a goddess on my knees
When youre hurt
When you suffer
Im your angel undercover
Ive been numb
Im revived
Cant say Im not alive
You know I wouldnt want it any other way

(Meredith Brooks lyrics "Bitch")

Novis igen...

Så gör jag det igen...ger mig ut på okänd mark. Jag kan från och med idag titulera mig själv som bloggare. Vad innebär detta? Vad finns det för förväntningar på mig? Vika skrivna och oskrivna regler finns i bloggvärlden? Inte för att jag är känd för att hålla mig inom ramarna, men vet jag inte vad som gäller kan jag ju heller inte utmana och bryta mot normerna. Så ni bloggare där ute får väl visa vägen...

//Esset