Jag har förstått att jag inte är ensam om fenomenet, men det gör inte det hela mer bedgripligt. Jag har ett jobb som är helt oavlönat. Det kan inte därmed jämställas med ideellt. "Ideell arbete är en verksamhet som bedrivs på ett organiserat sätt utan vinstintresse för ett gott allmännyttigt syfte", enligt Wikipedia. Vanligtvis sker det på frivillig basis och på eget initiativ. Så är inte fallet med det jag jag härmed vill säga upp mig ifrån. Detta är istället ett jobb som jag aldrig har sökt, ännu mindre erbjudits och tackat jag till. Jag har inte ens en naturlig fallenhet och intresse för det. Jag tycker inte ens att det är roligt! Inte heller väcker det jag gör någon större uppmärksamhet eller uppskattning. Det verkar som om övriga i huset tror att vi är utrustade med ett gäng husalfer i värsta Hogwarths stil. Husalferna kan plocka upp smutstvätt från golven, ställa in disk i diskmaskinen, flytta skorna från mitt på dörrmattan så att övriga i huset kan komma in. För att inte tala om så kan dessa husalfer laga mat och med viss regelbundenhet servera den samma till husets invånare. Husalferna har ett självklart ansvar för att byta sängkläder innan det börjar krypa små djur i sängen, jaga dammråttorna i tonårsrum och undanröja den grå hinnan som annars lägger sig på alla plana ytor i ett rum. Toalettstolar är husalfernas unika specialitet! Husalferna undanröjer även hälften av de spår som en frukost eller ett mellis efterlämnar i köket, den halva som vissa husinvånare "glömmer" ta hand om.
Husalfer i alla ära, de löser inte problemet med att kommunikationen inte fungerar. Det är helt ok när 4-åringen svarar "jag hör inte vad du säger" när jag ber honom tvätta händerna. Men det är inte helt lika ok när jag möts av tystnad och passivitet när den veckoartliga undanröjningen på det egna rummet och det gemensamma badrummet kommer på tal till de husinvånare som har nått en betydligt högre ålder och förväntad mognadsnivå, och det ska jag ändra på. Money talks....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar