Identiteter genom livet...

Förra veckan lyssnade jag på Dilsa Demirbag-Sten när hon höll föredrag om trygghet och tillit. Jag har lyssnat till Dilsa förut och imponerats över hennes mod och klarsynthet. Samtidigt så låter det hon säger så självklart och allmängiltigt och jag kom på mig själv att tänka;

"Ja visst, hur korkad få jag vara? Varför har jag inte tänkt på det förut?"

Dilsa berättade om hur hon och hennes familj kom till Sverige 1976, som flyktingar. Hon berättar om att hon är kurd, kvinna, invandrare, syster, barnbarn..... Hon berättade även att hon är mamma, maka, journalist, musikälskare m m.

När hon kom till Sverige fanns det inget i politiken som hette integration. Människor kom hit, fick bostad och jobb, barnen gick i skolan närmast hemmet och de invandrade antogs klara sig själva. Och det gjorde de också i väldigt hög utsträckning, även om det är ett förenklat sätt att se på det.

Idag är integration politik, som till stor del handlar om att skapa lika förutsättningar för olikheter. Dilsa ifrågasätter dels att integration är en politisk fråga. Migration, visst men inte integration. Dels ifrågasätter hon fokus på olikheter.

Vi sorterar oftast in folk i olika fack, som om livet bestod av olika kuber som vi ska fylla. Namnen på facken handlar oftast om de identiteter som människor själva inte kan ställas till svars för, som t ex etnisk bakgrund, kön, invandrare etc. Dessa identiteter regleras oftast av lagar för att skapa rättvisa. Vad skulle hända om vi istället fokuserade på de identiteter som vi alla tillägnar oss, mer eller mindre medvetet och av egen vilja. Vad skulle hända om vi valde att sortera människor efter om de var mamma/pappa, yrke, utbildning, efter intresse? Skulle behovet av integration fortfarande finnas? Eller skulle det istället handla om att hitta/skapa forum för dem med t ex samma intressen att träffas?

Många skolor beskrivs som mångkulturella när de har barn av olika nationaliteter. Och statistik visar att när skolan blivit tillräckligt mångkulturell, flyttar svenskar sina barn till en annan skola. Mångkulturalitet har blivit ett problem istället för en tillgång på många håll. Hur skulle det vara om skolorna istället beskrevs som t ex "vi är en skola för musikälskande barn"?

Jag vill inte förringa att det finns utmaningar att samla många människor från olika länder på samma plats. Men en människa kan aldrig vara ett problem. En människa är alltid en individ, som du och jag. Jag vill inte ses som ett problem. Jag är en tillgång, en resurs som rätt utnyttjad kan skapa stora mervärden för mig själv och människorna omkring mig.