Nu är jag en av dem....

Jag tycker så illa om föräldrar som skriker åt sina barn och beter sig allmänt illa mot dem. De syns ibland i affärer...

Mini har alltid varit en förståndig kille och jag har kunnat prata med honom och oftast nått samförstånd. Idag var vi i Panduro-butiken för att köpa present til kusinen. Mini ville inte vara där. Han skulle gå ner till leksaksaffären en rulltrappa ner. Han bara gick....

Så jag fick lämna kassan och gå och hämta honom. Han vägrade gå så klart så jag fick lyfta honom. Det tyckte han inte om så då slog han mig i ansiktet och jag höll på att tappa glasögonen. Jag satte ner honom, fortfarande behärskad, talade om att det inte var ok att slåss, tog ett nytt tag och lyfte in honom i butiken. När jag satte ner honom vid kassan, hade han inga ben så han blev som en hög på golvet. Men då satt han iallafall still...

När jag betalat och var klar frågade jag om han tänkte resa sig och följa med ut till bilen. Svaret var nej, så då gick jag själv. Mini bryter ihop och reser på sig och följer efter...men bara till rulltrappan. Där viker han av åt leksaksaffären.

Jag få vända och åter igen lyfter jag upp honom för att bära honom till bilen, han slår till mig i ansiktet igen och jag sätter ner honom på golvet. Resterande bit genom gallerian mer eller mindre släptar jag ut honom, hållande i jackan. Ben hade han som väl var lite styrsel i även om de användes till att spjärna emot, men det var ju enklare än gele...

Mini är inte så liten längre. Han väger ca 23 kg och iklädd hal täckjacka är han inte så lätt att ta under armen och bära iväg med. Speciellt inte om han inte är med på noterna...

Så nu är jag en av de mammor som tappat behärskningen i affären...och det är jag inte stolt över. I vanliga fall brukar vi inte behöva bli osams, utan tillvaron med Mini är mycket smidig. Så det gör inget i och för sig om han spårar ur ibland, men det vore ju bättre om han valde ett tillfälle när vi är hemma, så jag bara kan låta honom vara tills det gått över...Tror jag ska tipsa honom om det...