Vänner för alltid...

När jag var 6 år och gick i lekskolan hade min fröken en dag bjudit med sin granne till lekskolan. Grannen hette och heter fortfarande Helena, och var en 6-årig tjej som jag. Tjejen bodde nära mig och det sa "klick" på en gång.

När vi började skolan hamnade vi i samma klass. Vi var i mångt och mycket varandra motsatser, men ändå inte. Vi bestämde tidigt att när vi blev stora skulle vi bo ihop på en gård på landet. Helena skulle ha kennel och jag skulle driva hästgård.

Vi fick båda "stor" cykel när vi fyllde 10. Vi gick på disco på fritidsgården. Vi skötte om varsin häst på ridskolan.

När vi var 12 flyttade jag med min familj från stan. När jag var 13 fick jag min egna häst. När Helena var 14 fick hon sin första hund. Början på våra drömmar....

Helena och jag höll kontakten ett tag, men under senare delen av tonåren kom vi mer ifrån varandra. Vi har ändå alltid vetat var i landet den andre varit och sysslat med. Liksom haft koll på avstånd, och setts ibland.

Med facebook och msn har kontakten återuppstått och blivit mer regelbunden. Och idag träffades vi på tu man hand. Och det kändes som jag minns att det gjorde förr. Samma trivsamma, otvugna och enkla samvaro. Vi pratar samma språk och inget behöver tolkas. Jag behöver inte fundera över om det finns något mellan raderna, eller om hon menar något annat än det hon säger. Vi är fortfarande väldigt olika, och ändå inte. Synd bara att hon bor så långt bort. Fast hon påstår att det är jag som bor långt bort....

Helena har kennel idag...