Tonårsmamma

Att vara tonårsmamma är ibland som att kastas ut till en annan planet.

Jag tycker att jag läst på, försökt hänga med i språket, tagit del av händelser som kan påverka, pratat med andra tonårsföräldrar, pratat med mina egna föräldrar. De har ju en viss erfarenhet. Ja, jag tycker att jag borde vara ganska väl förberedd. Min egen tonårstid var allt annat än harmonisk och jag tycker att jag vet ganska väl hur det är att vara tonåring. Även om min egen praktiska erfarenhet ligger "ett par" år bakåt i tiden, så har jag ju varit tonårsmamma de sista 6 åren.

Ändå så kommer dagar när jag går i fällan. När tonåringen beskyller mig för att inte fatta någonting. Att jag begränsar hennes frihet. Att jag tvingar henne att lyckas i skolan. Att jag inte tillåter henne att gå på fester utan att ha kollat var och med vem. Att jag hela tiden kräver att hon ska göra saker. Att jag inte fattar hur stressad hon är. Kort och gott så fattar jag ingenting!

Och om dessa beskyllningar kommer när min dag inte är den bästa, när jag inte är som starkast och mest förnuftig...ja ni andra har kanske inga sådana dagar, så det är väl därför jag fått dem...

När tonåringens utbrott kommer en sån dag, så uppför jag mig precis som hon beskyller mig för att vara. Jag går i fällan, och det är så irriterande! Varför kan jag inte behålla lugnet och vänta ut utbrottet istället för att känna mig angripen och gå i försvar?


Kanske för att jag inte bara är mamma. Jag är ju människa också och det är väl ganska mänskligt antar jag....