Majas morsas kompis sambo

Detta är en av de mest udda böcker jag läst. Udda på ett bra sätt, tror jag. En bok som berörde!

Boken handlar om ett par sammanbrott, några kärlekshistorier, en handfull svek, mycket rädsla och ännu mera längtan, står det på baksidan av boken. Den beskrivningen i sig förklarar ju varför boken är svår att få grepp om.

Boken är skriven av Katarina Kiera och handlar om ungdomar i gymnasieåldern. Boken består av 11 fristående berättelser, som på ett mycket skickligt vis vävs ihop med varandra. Det är egentligen inte förrän man läst nästan färdigt en berättelse som man ser att den hör ihop med föregående. Personerna i boken växer fram en bit i taget, och ger en nostalgitripp tillbaka till de känslor jag själv kan minnas jag hade i den åldern.

Boken inleds med en session på psykiatrikerns soffa, med en konstig analys av en tjejs upplevelser och tankar. Eller om det är tjejens tankar och uppleveser som är konstigare än analysen? Ett tag undrade jag om tjejen drev med psykiatern. Men när jag kommer till sista berättelsen i boken så förstår jag bättre denna första.

Författaren har ett språk som gör boken en ren njutning att läsa. Som om hon sitter inne i huvudet på en gymnasieungdom och fångar varenda sinnesstämmning och intryck. Jag har aldrig läst en bok där författaren så skicklig fångar abstrakta stämningar och känslor av kaos....Titeln till boken får också sin förklaring. Läs den! När jag hade läst klart den ville jag läsa den igen för att eventuellt fånga och förstå det jag inte fått med mig första gången. Den var en sann läsupplevelse!