Ung och okysst...eller inte...

Min oäkta hälft refererade i ett sammanhang för ett par dagar sedan till sin gymnasietid och konstaterade att det var för ca 30 år sedan. Jag kände oron i magen över detta, även om jag är "mycket" yngre så känns det inte som jag, när gymnasietiden börjar vara 30 år tillbaka i tiden. Det var ju mer igår...

Jag minns det iallafall fortfarande som igår. Innan gymnasietiden levde jag för hästar och bodde mer eller mindre i stallet. Vid ett tillfälle hade jag en pojkvän. Han var vansinnigt förälskad i mig och cyklade dryga milen för att få träffa mig...i stallet. Idag tycker jag att det var gulligt gjort. Det kan inte ha varit särkilt kul att sitta och titta på när jag mockade hästskit och sopade stallgången.

Men vid gymnasieåldern ungefär, hände något. Det var då, eller strax innan, som min mamma började oroa sig för sin dotter som började vara ute om nätterna, och åka bil med mycket äldre killar. Med dagens mått mätt var det ändå väldigt oskyldigt. Jag och ett par kompisar började buggkurs och på denna buggkurs fanns dessa killar med bil. På helgerna åkte vi till Blomstermåla Folkets Hus för att använda våra nyförvärvade kunskaper på dansgolvet. Det starkaste som fanns att dricka där var kaffe. Vi tjejer var i minoritet och killarna var mycket måna om oss, och såg alltid till att vi kom hem på natten.Visst fanns det kvällar när vi ägnade oss åt annat än styrdans, men vi var ändå alltid tillsammans i detta stora gäng och hade koll på varandra. Jag minns ju dom här nätterna som igår och inte alls som för 30 år sedan.

Men tittar man på sina egna barn som är i samma ålder idag som jag var då, så måste man väl inse att det passerat några år. Idag är det jag som sitter hemma och oroar mig för vad de gör och om de ska komma hem i samma skick som jag släppte iväg dem. De är ju fortfarande så unga...och okyssta....eller inte...

Jag tillhör nog den generationen föräldrar som vet för mycket för att släppa iväg mina 15-åringar på charter till Ibiza under förevändningen att de ska sola och bada. Det är denna "onödiga" kunskap som gör att jag oroar mig när mina barn är ute med kompisar jag inte känner och på platser jag inte tycker om....Men visst är livet konstigt...att jag kan vara både så här ung och nästan okysst, och ändå ha så mycket kunskap och erfarenhet....;)