Att separera när det finns barn med i bilden innebär att jag helt plötsligt har tid att göra saker som jag inte tagit mig tid att göra på länge. Men jag har svårt att uppskatta det. För även om jag har min minsting boende hos mig på halvtid, är jag ju fortfarande förälder på heltid. Och att vara förälder på distans är något jag borde lärt mig av tidigare erfarenheter, men det gör fortfarande lika ont. Jag finns inte där när han kanske skulle vilja att just jag fanns där. Jag kan inte svara på frågor just när de kommer upp och jag kan inte lyssna på hans kloka tankar och funderingar just när han skulle vilja dela med sig av dem till just mig.
Fast skulle jag gå omkring och tänka så hela tiden, skulle jag gå under. Oftast tänker jag att vi har tur som har någon att sakna och någon som saknar mig. Att min lille blir stark och lär sig hantera stundens ingivelser på egen hand, och han har ju sin pappa och systrar som kan ge honom kärlek och omsorg.Han lär sig att förstå hur mycket jag älskar honom även om jag inte finns där bredvid hela tiden att tala om det för honom. Så småningom kommer han att förstå att jag är mamma på heltid och aldrig längre än ett telefonsamtal bort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar